minnastar

Har en såndär natt då jag har svårt att somna. Försöker göra om mina vanor att inte alltid kolla på tv i sägen till typ 2 och sen sova till 10,11 på dgarna. Jag fick väl räkna med en sån här natt... rensa lite tankar innan jag lägger mig i sängen igen.

Åkte ner till centrum för ett par ärenden och kom tänka på snöröjarna då ett par plogbilar åkte förbi mig. Jag vet inte hur det funkar, om dom som kör plogbilarna är anställda som snöröjare eller om det är folk som har det som ett extra jobb. Tänkte hur viktiga de är i ett land som Sverige och speciellt i en stad som Stockholm. De måste droppa allt när snön börjar falla, ut och ploga och salta, allt för att vi ska komma fram med våra fordon så säkert som möjligt. Man skulle nästa kunna påstå att de är lika viktiga som poliser, ambulanser och brandförsvar. Ingen är en mer räddare i nöden när det börjar snöa.
Kom även tänka på dom som fortfarande har sommardäck. Tänkte på olyckor som kan hända om man tappar kontrollen över sin bil. Jag hoppas verkligen att ingen dör pga den försummelsen för att man inte bytt däck. Men vad ska jag säga egentligen, jag har ju inte ens körkort.

Det var länge sen jag skrev nåt här, senast efter att min mormor dog skrev jag ett inlägg. Visste inte vad jag skulle skriva om eftersom jag vill inte bli för privat. Mina tankar har det senaste året kretsat kring saker jag vill inte spilla ut här, det är tok för privata. Men jag vill skriva mer, mer om sånt ällmänt jag funderar dagligen på.
Jag måste erkänna att jag är rädd för bli kritiserad, bli kritiserad för vem jag är, vad jag går igenom och mina tankar. Det har nog varit ett av mina hinder på den här bloggen. Jag är inte tillräckligt hårdhudad för att kunna hantera sådana eventuella kommentarer samtidigt som det inte borde hindra mig från att skriva min mening. Så länge jag inte skadar eller sårar med det jag skriver. Men jag är rädd för att göra dom nära mig besvikna.

Det sägs att man själv är den västa kritikern och där kan jag nog hålla med. Jag är en person som hatar göra saker halvdant, min stolhet står i vägen. Jag vill känna stolt över det jag gör. Det är allt eller ingenting som gäller. Det låter väldigt svart/vitt och jag vill helt ärligt talat inge vara en sån person, ibland måste saker blir gjorda. Det här har nog varit ett av mina största hinder i livet och jag är lite osäker på hur jag ska ta itu med det. Några tips, någon?

Jag har i alla fall tagit tag i nåt som stört mig allt för länge nu. Idag blev jag medlem på ett gym, snacka om vuxenpoäng. Men jag vill mer än gärna tag tag i min övervikt, min hälsa på ett långsiktigt sätt men insett att jag behöver hjälp med det. Har ca 15 kg för mycket på min kropp samt att jag har ont i rygg, lite i knäna och fötterna. Det har gått för långt. Jag vill inte se ut så här, jag vill inte må så som jag gör. Jag har haft så mycket ångest för det här i tre år, jag orkar inte gå runt med den längre. Sen så tror jag om jag får min hälsa, kondition och styrka i gång så kommer så många andra knutar lösas upp med det. Som tex mitt självförtroende.

Må 2010 vara ett bättre år än det här för det här har inte varit ett bra. Tack gode gud för att min sjukdom hållit sig i bra schack i alla fall, annars hade det varit ett pyton år.

Men jag är tacksam för mina nära och kära. Så glad att jag har så mycket fina människor i mitt liv.
Avlutar med ett citat: