Hälsar på "hemma"
Nu sitter jag hemma hos min mamma och min bror. Kom hit igår för jag hade tänkt träffa lite kompisar och såklart mamma och Henrik. Vaknade dock idag med ryggont och ont i helsen. Jag vill inte bli sjuk inför mitt första pass på Silja båten!
Som ni säkert vet så ska jag jobba på kryssningsfartyget Silja Festival i sommar vilket jag verligen ser fram emot. Inte så mycket för själva jobbets skulle utan mest för att jag ska få prata finska och komma bort lite. Det kommer inte finnas nån stress över att man inte hunnit klart saker o ting i tid, över att fullbokade helger med middagar eller nåt annat som fyller min vardag. Det enda jag kommer göra där på båten är att jobba och sen bara var mig själv för en stund. Sen hoppas jag på att jag ska börja träna för jag har hört att det finns ett gym på båten...
Så förhoppningsvis så kommer jag vara i någorlunda trim efter tiden på båten. Då kanske jag äntligen kan känna att jag är så snygg som jag kan vara. Tyvärr spelar mitt yttre en roll för mig eftersom jag ändå är ganska intresserad av kläder och allt vad som kommer med det, skor, väskor, accesoarer... Det har väl mycket att göra med mitt intresse för konst, både min egen och andras. Och kan vara snygg och begåvad så kan väl inte folk vara elaka mot en...?
Jag har kommit underfund med att jag faktiskt är en begåvad kvinna. Och ta inte detta som skryt. Jag förstår varför man inte får vara stolt över sig själv som människa i det här landet? Jag var duktig i skolan (och kommer kanske bli det i höst också), jag var ganska duktig som drillflicka, jag är en bra dotter så vitt jag vet, en bra syster, duktig på att måla och pyssla, en älskvärd flickvän och en ödmjuk och förstående människa. Sen så anser jag mig på att vara jävligt bra i andra saker men som jag inte tänker nämna här... Vi har ju alla våra bra och dåliga sidor. Jag är jättedålig på att hålla kontakten, har aldrig skrivit en uppsats i hela mitt liv, kan verka lite sjuk i huvudet, dålig på att plocka undan efter mig själv... den listan kan bli lång nu inser jag. Vill inte berätta allt jag är dålig på. Jag vill och behöver känna att jag är värd att leva på denna jord och ev hjälpa andra människor med medel jag kan. Har faktsikt känt i flera år att jag har ett syfte att hjälpa folk, jag vet inte bara hur.
Träffade Linnea igår, vi kom in på ämnet döden, att planera inför sin död. Kom bara tänka på det precis när jag skrev det förra stycket, hur min familj och vänner kommer att minnas mig den dagen jag inte längre finns kvar i den här världen? Kommer dom att minnas de positiva sakerna som jag skrev nyss? eller kommer jag mest bli ihågkommen som en jävligt tankspridd typ? Det kan man fråga sig... och det är inget jag vill tänka på nu. Den dagen den sorgen.
Jag har iaf i huvudet planerat hur jag skulle vilja att min begravning skulle vara, med musik, vad jag skulle vilja berätta för omvärlden om mig, vad jag skulle vilja att folk hade på sig, lite grann vad som skulles bjudas till mat, men framförallt hur jag skulle att min kropp skulle disponeras efter min död. Känns som det kommer att vara ett helt annat inlägg eller så kommer jag skriva ner det som Min Sista Vilja i min dagbok. Vi får se vad jag känner för. Men bara så att ni vet så är musik bland det viktigaste i mitt liv, den har hjälp mig i många sorger och det vill jag att ni ska respektera. Både som levande och död.
Åh, vad tungt ämne jag var tvungen att skriva om... *andas in ett djup andetag* Tror det får räcka för idag, innan jag snurrar in på mina ännu mörkare känslor.
Ta hand om er så länge
P.s. Skriv gärna nån kommentar, var inte rädda. Vill gärna ha lite feedback... d.S.
Som ni säkert vet så ska jag jobba på kryssningsfartyget Silja Festival i sommar vilket jag verligen ser fram emot. Inte så mycket för själva jobbets skulle utan mest för att jag ska få prata finska och komma bort lite. Det kommer inte finnas nån stress över att man inte hunnit klart saker o ting i tid, över att fullbokade helger med middagar eller nåt annat som fyller min vardag. Det enda jag kommer göra där på båten är att jobba och sen bara var mig själv för en stund. Sen hoppas jag på att jag ska börja träna för jag har hört att det finns ett gym på båten...
Så förhoppningsvis så kommer jag vara i någorlunda trim efter tiden på båten. Då kanske jag äntligen kan känna att jag är så snygg som jag kan vara. Tyvärr spelar mitt yttre en roll för mig eftersom jag ändå är ganska intresserad av kläder och allt vad som kommer med det, skor, väskor, accesoarer... Det har väl mycket att göra med mitt intresse för konst, både min egen och andras. Och kan vara snygg och begåvad så kan väl inte folk vara elaka mot en...?
Jag har kommit underfund med att jag faktiskt är en begåvad kvinna. Och ta inte detta som skryt. Jag förstår varför man inte får vara stolt över sig själv som människa i det här landet? Jag var duktig i skolan (och kommer kanske bli det i höst också), jag var ganska duktig som drillflicka, jag är en bra dotter så vitt jag vet, en bra syster, duktig på att måla och pyssla, en älskvärd flickvän och en ödmjuk och förstående människa. Sen så anser jag mig på att vara jävligt bra i andra saker men som jag inte tänker nämna här... Vi har ju alla våra bra och dåliga sidor. Jag är jättedålig på att hålla kontakten, har aldrig skrivit en uppsats i hela mitt liv, kan verka lite sjuk i huvudet, dålig på att plocka undan efter mig själv... den listan kan bli lång nu inser jag. Vill inte berätta allt jag är dålig på. Jag vill och behöver känna att jag är värd att leva på denna jord och ev hjälpa andra människor med medel jag kan. Har faktsikt känt i flera år att jag har ett syfte att hjälpa folk, jag vet inte bara hur.
Träffade Linnea igår, vi kom in på ämnet döden, att planera inför sin död. Kom bara tänka på det precis när jag skrev det förra stycket, hur min familj och vänner kommer att minnas mig den dagen jag inte längre finns kvar i den här världen? Kommer dom att minnas de positiva sakerna som jag skrev nyss? eller kommer jag mest bli ihågkommen som en jävligt tankspridd typ? Det kan man fråga sig... och det är inget jag vill tänka på nu. Den dagen den sorgen.
Jag har iaf i huvudet planerat hur jag skulle vilja att min begravning skulle vara, med musik, vad jag skulle vilja berätta för omvärlden om mig, vad jag skulle vilja att folk hade på sig, lite grann vad som skulles bjudas till mat, men framförallt hur jag skulle att min kropp skulle disponeras efter min död. Känns som det kommer att vara ett helt annat inlägg eller så kommer jag skriva ner det som Min Sista Vilja i min dagbok. Vi får se vad jag känner för. Men bara så att ni vet så är musik bland det viktigaste i mitt liv, den har hjälp mig i många sorger och det vill jag att ni ska respektera. Både som levande och död.
Åh, vad tungt ämne jag var tvungen att skriva om... *andas in ett djup andetag* Tror det får räcka för idag, innan jag snurrar in på mina ännu mörkare känslor.
Ta hand om er så länge
P.s. Skriv gärna nån kommentar, var inte rädda. Vill gärna ha lite feedback... d.S.
Kan inte sova...
Nu är klockan 03.25 och jag har sovit kanske två timmar i natt. Tror att det är den enda sömnen jag kommer få i natt, tyvärr. Så här här det varit nu i en vecka, jag sover bara några enstaka timmar per natt.
Jag vet varför det är så. Av någon andledning så började jag tänka på, för en vecka sen ungefär, på sånt som jag har haft problem med i jag vet inte hur länge och nu börjar det komma i kapp mig. Mycket har med att jag inte har tagit itu med mina känslor och tankar beträffande min barndom, speciellt min pappa, men så det har tillkommit saker som jag bara lagt locket på och tänkt att jag tar itu med det där när jag tid. Nu är det så mycket grejer att min kropp inte vill sova ordenkligt innan jag tagit itu med dom här jobbiga sakerna.
Därför tog jag beslutet igår att ta tag i det här. Jag ringde ett nummer jag fick av en psykolog jag var hos en gång förra hösten. Numret gick till nån jour mottagning på Huddinge psyk och bara vällde ur mig mina problem på Bibbi som svarade i andra ändan. Det kändes bra men av någon andledning så skämdes jag för att la över mina problem på henne. Jag vet att det är hennes jobb att lyssna på idioter som mig men ändå skämdes jag. Varför vet jag inte.
Hon Bibbi sa iaf att minnet försämras av stress och jag kan lungt påstå att jag är en stressad människa just nu. Det enda jag vill är att sova men min kropp vill annorlunda för att mitt psyke inte tillåter det.
Så inte nog med att jag är trött, förvirrad, vilsen och allmänt beng just nu så kommer jag inte ihåg grejer och det är det som gör mig mest irriterad av allt. Jag vet inte hur man ska göra vissa saker som egentligen är helt vardagliga men som jag glömt bort just nu. Och att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag hatar när folk frågar varför när jag inte vet. "Men det borde du veta". Jag vet att jag borde men just nu så gör jag inte det och det har många svårt att förstå känns det som. Jag hatar folk som inte ens kan FÖRSÖKA förstå utan måste ha ett varför. Varför måste du ha svar på alla dina jävla frågor? För att du ska må bra? Men jag då? Ska inte jag få må bra? Jag vet att det är av den andledningen jag vill ha svar, för att jag vill må bra, för att jag vill veta vad jag ska göra här näst. Tror inte att jag är mindre frustrerad för att jag sitter inne med all svar men inte kommer åt dom. Det är som att mormor lägger in pengar på ett konto när man var liten men som jag inte har åtkomlighet förrens jag är 18. Så känns det just nu men pengarna repensenterar mina känslor.
Det som är mest synd är jag har glömt bort mycket av vem jag var, vad jag tyckte om att göra förut, vad som gjorde mig lycklig. För nu är jag inte speciellt lycklig. Och det är det enda jag vill vara i mitt liv... lycklig. Allt känns så mycket enklare då. När man är lycklig... Jag vet inte hur jag ska bli lycklig igen eftersom jag inte kommer ihåg hur man gör.
Snart kommer min pojkvän hem efter ett par dagar i Norge (som jag i övrigt inte är speciellt förtjust i, det vet jag ;)) så jag ska försöka sova lite.
Jag vill att du som läst detta gärna skriver en kommentar, bara så att jag vet vem som läst eftersom detta är något väldigt personligt och jag vill gärna veta vem jag berättar allt detta för.
Ta hand om er så länge.
Jag vet varför det är så. Av någon andledning så började jag tänka på, för en vecka sen ungefär, på sånt som jag har haft problem med i jag vet inte hur länge och nu börjar det komma i kapp mig. Mycket har med att jag inte har tagit itu med mina känslor och tankar beträffande min barndom, speciellt min pappa, men så det har tillkommit saker som jag bara lagt locket på och tänkt att jag tar itu med det där när jag tid. Nu är det så mycket grejer att min kropp inte vill sova ordenkligt innan jag tagit itu med dom här jobbiga sakerna.
Därför tog jag beslutet igår att ta tag i det här. Jag ringde ett nummer jag fick av en psykolog jag var hos en gång förra hösten. Numret gick till nån jour mottagning på Huddinge psyk och bara vällde ur mig mina problem på Bibbi som svarade i andra ändan. Det kändes bra men av någon andledning så skämdes jag för att la över mina problem på henne. Jag vet att det är hennes jobb att lyssna på idioter som mig men ändå skämdes jag. Varför vet jag inte.
Hon Bibbi sa iaf att minnet försämras av stress och jag kan lungt påstå att jag är en stressad människa just nu. Det enda jag vill är att sova men min kropp vill annorlunda för att mitt psyke inte tillåter det.
Så inte nog med att jag är trött, förvirrad, vilsen och allmänt beng just nu så kommer jag inte ihåg grejer och det är det som gör mig mest irriterad av allt. Jag vet inte hur man ska göra vissa saker som egentligen är helt vardagliga men som jag glömt bort just nu. Och att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag hatar när folk frågar varför när jag inte vet. "Men det borde du veta". Jag vet att jag borde men just nu så gör jag inte det och det har många svårt att förstå känns det som. Jag hatar folk som inte ens kan FÖRSÖKA förstå utan måste ha ett varför. Varför måste du ha svar på alla dina jävla frågor? För att du ska må bra? Men jag då? Ska inte jag få må bra? Jag vet att det är av den andledningen jag vill ha svar, för att jag vill må bra, för att jag vill veta vad jag ska göra här näst. Tror inte att jag är mindre frustrerad för att jag sitter inne med all svar men inte kommer åt dom. Det är som att mormor lägger in pengar på ett konto när man var liten men som jag inte har åtkomlighet förrens jag är 18. Så känns det just nu men pengarna repensenterar mina känslor.
Det som är mest synd är jag har glömt bort mycket av vem jag var, vad jag tyckte om att göra förut, vad som gjorde mig lycklig. För nu är jag inte speciellt lycklig. Och det är det enda jag vill vara i mitt liv... lycklig. Allt känns så mycket enklare då. När man är lycklig... Jag vet inte hur jag ska bli lycklig igen eftersom jag inte kommer ihåg hur man gör.
Snart kommer min pojkvän hem efter ett par dagar i Norge (som jag i övrigt inte är speciellt förtjust i, det vet jag ;)) så jag ska försöka sova lite.
Jag vill att du som läst detta gärna skriver en kommentar, bara så att jag vet vem som läst eftersom detta är något väldigt personligt och jag vill gärna veta vem jag berättar allt detta för.
Ta hand om er så länge.
