Hälsar på "hemma"
Nu sitter jag hemma hos min mamma och min bror. Kom hit igår för jag hade tänkt träffa lite kompisar och såklart mamma och Henrik. Vaknade dock idag med ryggont och ont i helsen. Jag vill inte bli sjuk inför mitt första pass på Silja båten!
Som ni säkert vet så ska jag jobba på kryssningsfartyget Silja Festival i sommar vilket jag verligen ser fram emot. Inte så mycket för själva jobbets skulle utan mest för att jag ska få prata finska och komma bort lite. Det kommer inte finnas nån stress över att man inte hunnit klart saker o ting i tid, över att fullbokade helger med middagar eller nåt annat som fyller min vardag. Det enda jag kommer göra där på båten är att jobba och sen bara var mig själv för en stund. Sen hoppas jag på att jag ska börja träna för jag har hört att det finns ett gym på båten...
Så förhoppningsvis så kommer jag vara i någorlunda trim efter tiden på båten. Då kanske jag äntligen kan känna att jag är så snygg som jag kan vara. Tyvärr spelar mitt yttre en roll för mig eftersom jag ändå är ganska intresserad av kläder och allt vad som kommer med det, skor, väskor, accesoarer... Det har väl mycket att göra med mitt intresse för konst, både min egen och andras. Och kan vara snygg och begåvad så kan väl inte folk vara elaka mot en...?
Jag har kommit underfund med att jag faktiskt är en begåvad kvinna. Och ta inte detta som skryt. Jag förstår varför man inte får vara stolt över sig själv som människa i det här landet? Jag var duktig i skolan (och kommer kanske bli det i höst också), jag var ganska duktig som drillflicka, jag är en bra dotter så vitt jag vet, en bra syster, duktig på att måla och pyssla, en älskvärd flickvän och en ödmjuk och förstående människa. Sen så anser jag mig på att vara jävligt bra i andra saker men som jag inte tänker nämna här... Vi har ju alla våra bra och dåliga sidor. Jag är jättedålig på att hålla kontakten, har aldrig skrivit en uppsats i hela mitt liv, kan verka lite sjuk i huvudet, dålig på att plocka undan efter mig själv... den listan kan bli lång nu inser jag. Vill inte berätta allt jag är dålig på. Jag vill och behöver känna att jag är värd att leva på denna jord och ev hjälpa andra människor med medel jag kan. Har faktsikt känt i flera år att jag har ett syfte att hjälpa folk, jag vet inte bara hur.
Träffade Linnea igår, vi kom in på ämnet döden, att planera inför sin död. Kom bara tänka på det precis när jag skrev det förra stycket, hur min familj och vänner kommer att minnas mig den dagen jag inte längre finns kvar i den här världen? Kommer dom att minnas de positiva sakerna som jag skrev nyss? eller kommer jag mest bli ihågkommen som en jävligt tankspridd typ? Det kan man fråga sig... och det är inget jag vill tänka på nu. Den dagen den sorgen.
Jag har iaf i huvudet planerat hur jag skulle vilja att min begravning skulle vara, med musik, vad jag skulle vilja berätta för omvärlden om mig, vad jag skulle vilja att folk hade på sig, lite grann vad som skulles bjudas till mat, men framförallt hur jag skulle att min kropp skulle disponeras efter min död. Känns som det kommer att vara ett helt annat inlägg eller så kommer jag skriva ner det som Min Sista Vilja i min dagbok. Vi får se vad jag känner för. Men bara så att ni vet så är musik bland det viktigaste i mitt liv, den har hjälp mig i många sorger och det vill jag att ni ska respektera. Både som levande och död.
Åh, vad tungt ämne jag var tvungen att skriva om... *andas in ett djup andetag* Tror det får räcka för idag, innan jag snurrar in på mina ännu mörkare känslor.
Ta hand om er så länge
P.s. Skriv gärna nån kommentar, var inte rädda. Vill gärna ha lite feedback... d.S.
Som ni säkert vet så ska jag jobba på kryssningsfartyget Silja Festival i sommar vilket jag verligen ser fram emot. Inte så mycket för själva jobbets skulle utan mest för att jag ska få prata finska och komma bort lite. Det kommer inte finnas nån stress över att man inte hunnit klart saker o ting i tid, över att fullbokade helger med middagar eller nåt annat som fyller min vardag. Det enda jag kommer göra där på båten är att jobba och sen bara var mig själv för en stund. Sen hoppas jag på att jag ska börja träna för jag har hört att det finns ett gym på båten...
Så förhoppningsvis så kommer jag vara i någorlunda trim efter tiden på båten. Då kanske jag äntligen kan känna att jag är så snygg som jag kan vara. Tyvärr spelar mitt yttre en roll för mig eftersom jag ändå är ganska intresserad av kläder och allt vad som kommer med det, skor, väskor, accesoarer... Det har väl mycket att göra med mitt intresse för konst, både min egen och andras. Och kan vara snygg och begåvad så kan väl inte folk vara elaka mot en...?
Jag har kommit underfund med att jag faktiskt är en begåvad kvinna. Och ta inte detta som skryt. Jag förstår varför man inte får vara stolt över sig själv som människa i det här landet? Jag var duktig i skolan (och kommer kanske bli det i höst också), jag var ganska duktig som drillflicka, jag är en bra dotter så vitt jag vet, en bra syster, duktig på att måla och pyssla, en älskvärd flickvän och en ödmjuk och förstående människa. Sen så anser jag mig på att vara jävligt bra i andra saker men som jag inte tänker nämna här... Vi har ju alla våra bra och dåliga sidor. Jag är jättedålig på att hålla kontakten, har aldrig skrivit en uppsats i hela mitt liv, kan verka lite sjuk i huvudet, dålig på att plocka undan efter mig själv... den listan kan bli lång nu inser jag. Vill inte berätta allt jag är dålig på. Jag vill och behöver känna att jag är värd att leva på denna jord och ev hjälpa andra människor med medel jag kan. Har faktsikt känt i flera år att jag har ett syfte att hjälpa folk, jag vet inte bara hur.
Träffade Linnea igår, vi kom in på ämnet döden, att planera inför sin död. Kom bara tänka på det precis när jag skrev det förra stycket, hur min familj och vänner kommer att minnas mig den dagen jag inte längre finns kvar i den här världen? Kommer dom att minnas de positiva sakerna som jag skrev nyss? eller kommer jag mest bli ihågkommen som en jävligt tankspridd typ? Det kan man fråga sig... och det är inget jag vill tänka på nu. Den dagen den sorgen.
Jag har iaf i huvudet planerat hur jag skulle vilja att min begravning skulle vara, med musik, vad jag skulle vilja berätta för omvärlden om mig, vad jag skulle vilja att folk hade på sig, lite grann vad som skulles bjudas till mat, men framförallt hur jag skulle att min kropp skulle disponeras efter min död. Känns som det kommer att vara ett helt annat inlägg eller så kommer jag skriva ner det som Min Sista Vilja i min dagbok. Vi får se vad jag känner för. Men bara så att ni vet så är musik bland det viktigaste i mitt liv, den har hjälp mig i många sorger och det vill jag att ni ska respektera. Både som levande och död.
Åh, vad tungt ämne jag var tvungen att skriva om... *andas in ett djup andetag* Tror det får räcka för idag, innan jag snurrar in på mina ännu mörkare känslor.
Ta hand om er så länge
P.s. Skriv gärna nån kommentar, var inte rädda. Vill gärna ha lite feedback... d.S.
Kommentarer
Postat av: Linnéa
Att du har planerat vilken mat som ska serveras på din begravning låter lite väl drastiskt gumman.
Jag tror att om man väljer rätt kan film ha en ännu större påverkan när man mår riktigt dåligt. Jag tror att musik i många fall, även om det känns tryggt och vant, få en att må ännu sämre.
När jag mådde som värst ngn gång kring 2004 så var "Den blå filmen" av Kieslowski en av de filmer som fick mig att se ljuset i en annars jävligt dyster tillvaro.
Spirituella filmer kan vara ett tips att få en att se tillvaron ur ett nytt ljus och där har jag mängder av tips. Vi får ha musik/film-kvällar tillsammans!
Puss
Trackback
