minnastar

Jag har på senare tid haft två vänner som försökt ta livet av sig. Den ena fick hjälp i tid och togs in på sjukhus förvidare hjälp medans den andra tyärr lyckades.

För snart en månad sen fick jag att se min vän Karin skrivit på sin profil i facebook och jag klickade in ivrigt för att se vad hon har för sig. Tyvärr var det en dödannons som dök upp, Karins dödsannons. Någon i hennes familj hade fått tillgång till hennes konto för att kunna meddela vad som hänt.
Jag började hejdlöst gråta och kände att för jag den stunden tappade fotfästet helt. Sms:ade min sambo som sen ringde och ville försäkra att jag skulle klara av att vara ensam den dan. Jag tog beslutet att träffa kompisen jag hade planerat träffa för inte bli galen hemma. Komma ut och se att människor faktiskt lever.

Dom här två händelserna har påverkat mig så mycket på ett sätt jag aldrig känt förut. Jag har varit arg, irriterad, frustrerad, kort och nästan lite elak, nåt jag nästan aldrig är om jag inte sjuk. Men jag är inte sjuk, det vet jag för det känner jag så tydligt. Det här är nåt annat. Jag går runt med en klump i halsen och jag känner att det gör ont i mig. Är det sorg jag känner? För när min mormor gick bort vart jag manisk men det kände jag och kunde få det under kontroll, det här lever sitt eget liv i mig. Jag har varit så arg när nåt inte gått min väg, jag har varit så arg att jag inte gör det jag lovat mig att göra, sen är jag bara helt enkelt arg och frustrerad
Nåt som stört mig är att dessa två personer har nåt med bipoläriteten att göra. Hon som hamna på sjukhus är inte bipolär utan blivit fel diagnostiserad, men vi träffades på KBTn där hon var i samma grupp som jag och Karin var bipolär. Det har stört mig asmycket. Kanske är de det jag är så arg på att det här som nu känns som nåt virus ska jag leva resten av mitt liv med, tar liv. Jag som kommit så långt i mitt tillfrisknande så händer det här oväntade... Jag som börjat få ordning på mitt liv vilket jag visste skulle ta tid. Men det här är kanske nåt att lära sig av, jag visste väl att min tillvara var lite för bra för att vara sann. Även om jag inte har ett jobb just nu som ger mig enorm ångest så kan jag kontrollera den ångensten emmellanåt. Annars har livet känt ganska behagligt, jag har accepterat att jag inte kan få allt perfekt och hittat ett lugn i det. Samtidigt som jag försöker sträva efter en bättre tillvaro.

Men allt är väl mer eller mindre trasigt, vi bara skyddar det ifrån andra att se. Men eftersom vi så sällan ser att man kan vara trasig, man pratar gärna om när man var det, så tror vi alla vi alla är hela. I alla fall utåt sett.
Jag är långt ifrån hel, men det har jag vetat länge, men jag har på senare tid känt mig näst intill det och det har känt så bra. Nåt hände och påminde at jag inte är så hel som jag tror, som ett bakslag.
Nu har jag skaffat hjälp för det här, jag klarar inte av att hantera det här själv. Lära mig att ingen är hel...

Har en såndär natt då jag har svårt att somna. Försöker göra om mina vanor att inte alltid kolla på tv i sägen till typ 2 och sen sova till 10,11 på dgarna. Jag fick väl räkna med en sån här natt... rensa lite tankar innan jag lägger mig i sängen igen.

Åkte ner till centrum för ett par ärenden och kom tänka på snöröjarna då ett par plogbilar åkte förbi mig. Jag vet inte hur det funkar, om dom som kör plogbilarna är anställda som snöröjare eller om det är folk som har det som ett extra jobb. Tänkte hur viktiga de är i ett land som Sverige och speciellt i en stad som Stockholm. De måste droppa allt när snön börjar falla, ut och ploga och salta, allt för att vi ska komma fram med våra fordon så säkert som möjligt. Man skulle nästa kunna påstå att de är lika viktiga som poliser, ambulanser och brandförsvar. Ingen är en mer räddare i nöden när det börjar snöa.
Kom även tänka på dom som fortfarande har sommardäck. Tänkte på olyckor som kan hända om man tappar kontrollen över sin bil. Jag hoppas verkligen att ingen dör pga den försummelsen för att man inte bytt däck. Men vad ska jag säga egentligen, jag har ju inte ens körkort.

Det var länge sen jag skrev nåt här, senast efter att min mormor dog skrev jag ett inlägg. Visste inte vad jag skulle skriva om eftersom jag vill inte bli för privat. Mina tankar har det senaste året kretsat kring saker jag vill inte spilla ut här, det är tok för privata. Men jag vill skriva mer, mer om sånt ällmänt jag funderar dagligen på.
Jag måste erkänna att jag är rädd för bli kritiserad, bli kritiserad för vem jag är, vad jag går igenom och mina tankar. Det har nog varit ett av mina hinder på den här bloggen. Jag är inte tillräckligt hårdhudad för att kunna hantera sådana eventuella kommentarer samtidigt som det inte borde hindra mig från att skriva min mening. Så länge jag inte skadar eller sårar med det jag skriver. Men jag är rädd för att göra dom nära mig besvikna.

Det sägs att man själv är den västa kritikern och där kan jag nog hålla med. Jag är en person som hatar göra saker halvdant, min stolhet står i vägen. Jag vill känna stolt över det jag gör. Det är allt eller ingenting som gäller. Det låter väldigt svart/vitt och jag vill helt ärligt talat inge vara en sån person, ibland måste saker blir gjorda. Det här har nog varit ett av mina största hinder i livet och jag är lite osäker på hur jag ska ta itu med det. Några tips, någon?

Jag har i alla fall tagit tag i nåt som stört mig allt för länge nu. Idag blev jag medlem på ett gym, snacka om vuxenpoäng. Men jag vill mer än gärna tag tag i min övervikt, min hälsa på ett långsiktigt sätt men insett att jag behöver hjälp med det. Har ca 15 kg för mycket på min kropp samt att jag har ont i rygg, lite i knäna och fötterna. Det har gått för långt. Jag vill inte se ut så här, jag vill inte må så som jag gör. Jag har haft så mycket ångest för det här i tre år, jag orkar inte gå runt med den längre. Sen så tror jag om jag får min hälsa, kondition och styrka i gång så kommer så många andra knutar lösas upp med det. Som tex mitt självförtroende.

Må 2010 vara ett bättre år än det här för det här har inte varit ett bra. Tack gode gud för att min sjukdom hållit sig i bra schack i alla fall, annars hade det varit ett pyton år.

Men jag är tacksam för mina nära och kära. Så glad att jag har så mycket fina människor i mitt liv.
Avlutar med ett citat:

1. Hur gammal är du om fem år? 31
2. Vem var den sista du träffade? Ronni som hastigast imorse men träffade Lina hela dan igår.
3. Hur lång är du? 164 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Nåt förra veckan på tv, minns inte. Ska se Änglar & demoner på bio ikväll dock.
5.  Vem ringde du senast? Ronni
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "Tänker sova nu. Se til o ha dina nycklar. Puss" till Ronni.
7. Vad är dagens planer? Åka till sjukhuset och gå på bio.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Ringa. Tycker att det är svårt att skriva sms ibland, lättare o snabbare att ringa.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? De är separerade (de har aldrig varit gifta men förlovade).
10. När såg du senast din mamma? I söndags.
11. Vilken ögonfärg har du? Bruna med en uns grönt i.
12. När vaknade du idag? 9.30 men låg i sängen och kolla på tv till 10.30.
13. Har du någon gång hittat en katt? Hittar en massa katter hela tiden, ingen som jag tar hand om.
14. Vilken är din favoritplats? Skogen i Steninge som tyvärr bit för bit skövlas eller vid ån i Isojoki i Finland.
15. Vilken plats föredrar du minst? En plats där folk grälar eller skriker.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Är förhoppningsvis gift och har barn samt att jag lever ut mina konstnäsrs drömmar.
17. Vad skrämde dig som barn? Spöken.
18. Vem fick dig att skratta senast? Oj... nån av mina vänner, antingen live eller på msn.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Det tror jag inte, äger inga men lyssnade på en del när jag var liten.
20. Har du stationär eller bärbar dator?  Stolt stationär iMac användare.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Bara trosor...
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två
23. Hur många landskap har du bott i? En
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Tyvärr jaa...
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota med ett täcke över om jag fryser. Brukar bli kall om fossingarna.
26. Är du social? Ja, ibland kanske lite för social för mitt eget bästa.
27. Vilken är din favoritglass? Lakrits eller jorgubb i form av milkshake.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Betala av mina studielån och sen spara för regninga dagar.
29. Tycker du om kinamat? Mums ja.
30. Tycker du om kaffe? Med mjölk och lite socker.
31. Vad dricker du till frukost? Olika... typ te, juice, varm eller kall O'boy.
32. Sover du på någon särskild sida? Helst på den sidan ett fönster finns.
33. Kan du spela poker? Var länge sen nu men ett par olika pokerspel fixar jag nog med lite vägledning.
34. Tycker du om att mysa? Älskar det, bland det bästa som finns.
35. Är du en beroendemänniska? Kan jag inte påstå.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Japp, ett tvillingpar vid namn Dick och Daniel.
37. Vill du ha barn? Ja, när jag är redo.
38. Kan du några andra språk än svenska? Jupp, flytande engelska och finska, sen så lite lite franska, kroatiska och teckenspråk. Det ni ;)
39. Har du någonsin åkt ambulans? En gång.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet alla gånger. När det är över 18 grader.
41. Vad spenderar du helst pengar på? På resor och egentligen vad som helst som kan få mig att må bättre, tex bjuda en god vän eller nån i familjen på middag
42. Äger du dyra smycken? Ett pärlhalsband jag fått av Ronnis mamma i present för några år sen nu.
43. Har du någon gång testat narkotika? Njaee... kan inte riktigt påstå det.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Min medicin.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Som jag känner... Kan inte komma på nån på rak arm förutom mig själv... :P
46. Välj ett ärr på din kropp?  Min haka, har fyra styng där sen jag ramlade i en trappa hos min kusin när jag var typ 5 år.
47. Vad har du för ringsignal? Låten A moment forever med Volbeat.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Tror inte det...
49. Flirtar du mycket? Tycker det är trevligt, oskyldigt flirtande gör bara situationen behagligare. Men mycket... vet inte.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? Har ingen bild.
51. Kan du byta olja på bilen? Inget körkort så... ne.
52. Har du fått fortkörningsböter? Fortfarande inget körkort.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Ann Heberlleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".
54. Läser du dagstidningen? Har inte blivit så.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nope.
56. Dansar du i bilen? Så ofta en bra och dansvänlig låt kommer ur högtalarna.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? Kan ha varit P3 eller nån kommersiell kanal som NRJ eller Mix megapol.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Min namnteckning... tycker om att skiva den ibland bara för att.
59. När var du i kyrkan senast? Igår på Skansen med Lina.
60. Vilka personer utmanar du? Dom som har ett äventyrligt och barnsligt sinne för dom utmanar även mig.

Min mormor var en av dom personerna jag känner att jag inte vaken kunde hysa agg eller tycka som illa om. Men så kanske alla känner för sina mormödrar/farmödar.
Min mormor öppnade ett sparkonto åt mig och min bror när jag var liten. Vi fick en varsin sparbössa med en bankbok så vi kunde hålla koll på summan och räntan. Mormor, eller mummu som vi kallade henne för, lärde oss att det var kul att spara. Varje sommar när vi besökte henne i finland tittade vi i våra bankböcker och kollade hur mycket det hade kommit in och hur mycket ränta vi hade fått. Folk som hälsade på la en eller två mark i bössorna vilket både jag och min bror uppskattade. Men vi visste att det var mummu som stog mesta av vårat sparande.
Jag har på senare tid minnts tillbaka till min bardom, till somrarna vi spenderade i Finland hos mummu. Jag älskade att åka dit, hela resan med båten var spännade och när vi väl var framme så sov vi hos mummu. De mesta vi gjorde var att ta det lungt, laga och äta mat, gå på promenader, kanske bada när det fanns tillfälle. Byn mummu bodde i bestod mest av gamla så det var en skön avslappnad atmosfär där. Var alltid skönt och åka dit. Jobbigaste var ändå att åka ifrån mummu, hon fällde alltid en tår vilket oftast fick mig att göra det också.

Den 15:e oktober somnade mummu in på sjukhuset i Isojoki och många tårar har fällts sen dess. Hos begravdes den 31:a oktober och ligger nu brevid sin första make. Jag saknar henne nåt otroligt mycket samtidigt som jag saknar dom där somrarna jag aldrig trodde skulle ta slut.



Mummu,
rakastan sinua ja toivon että olet saanut sieluusi rauhaa.
Olet aina niinkuin aurinko muistoosani.

Ska iväg till mamma snart, tänkte jag skulle skriva ett par rader nu när jag har lust.

Min Ipod kom aldrig igår... de kunde inte leverera den eftersom jag hade portkod. Så jävla löjligt, att de inte ringde tycker jag e jävligt konstigt. Men men, nu får jag den levererad till min mamma i stället. Och det funkar ju. Kommer inte kunna göra nåt eftersom min bror ratar iTunes så det är bara att beundra den så länge. Plus att jag vill att den första kontakt med en dator ska vara en mac, så de så...

Träffade en kompis igår, vi hade så trevligt. Hon har en guidebok på olika smultronställen i stockholm och hon undrade om jag ville gå med henne till en Thaibåt. Och jag kan säga att det inte var en besvikelse, var så mysigt. De hade tom en egen liten sand strand! Och där var vi... Eftersom jag hade tagit på mig kjol och det började frysa till lite om benen så beslöt vi att gå till Donken där min kille träffade upp oss. Satt o snakca skit o åt. En trevlig avslutning på gårdagen.

Jag har tagit lite bilder på båten när det har varit fina solnedgångar så jag tänkte att en bild skulle upp här.

Det är fint väder ute, tempraturen är behaglig men jag känner inte för att gå ut. Var jättesvårt att att kliva ur sängen imorse också vid elva, kunde sovit ett par timmar till, lätt. Men jag tänkte att jag kan inte slösa bort en av mina semsterdagar på att sova...

Som förra året så sommarjobbar jag på en Silja båt vilket är helt okej. Det är värt perngarna om man säger så plus att jag får vara för mig själv. Men även det kan bli ensamt ibland. Senaste passet såg jag till att ha nån att snacka lite skit med så att man inte är en total outsider. Intalade mig detta år att jag är där bara för att jobba och inte skaffa några vänner men det var lätte sagt än gjort. När "inne gängen" planerade saker mitt framför mig så gjorde det lite ont. Ont för att jag ännu en en gång kände att I don't belong here... Jag försöker mitt bästa att htta ett ställe där jag känner mig hemma men det är svårt. Få se om jag gjort det med mitt yrkesval, det känns rätt iaf.

Igår beställde jag min födelsedags present som jag fick av min kära familj. En Ipod touch. Andledningen är att min bror frågade om jag ville ha en större så kan jag lägga lite pengar emellan plus att jag har ett konto hos apple efter jag beställde min kära dator. Sen så fick jag den ingraverad som jag ville. =) Sagt o gjort, igår bställde jag den.
Gick in idag bara för att se hur lång den kommit i leveransen och det stog att den ska levereras idag! Tjohooo! Ska börja lägga ner en massa musik o filmer så jag har nåt att göra på båten. Så jag går i väntans tider just nu. =)

Den här sommaren har varit händelserik. Först fyllde jag 25 år, hade 50-års fest med min bästa kompis. Sen drog jag till havs, jobbade 10 dagar. På första 10 dagarns ledigheten drog jag o min kille till Kroatien i en vecka (underbart var namnet) innan jag begav mig till båten igen i 10 dar. Nu är nästa ledighet som jag har fram till den 27:e då jag kliver på en ny båt. Kommer behöva lära mig en ny båt och nya säkerhetsrutiner. Men först ska jag hinna träffa min mor och min bästa vän hemma i Märsta och så ska ta tripp till Grönan och träffa mina klasskompisar. Och när jag jobbat mitt sista pass för Silja så drar jag till Göteborg för att träffa ännu en kär vän och vi ska gå på Way out West.. Ska bliså kul! Men det är en fullspäckad sommar, kanske inte är så konstigt att jag är trött...

Det jag är rädd för är att jag ska bli manisk, som jag vart förra sommaren. Sov bara ett par timmar om dygnet och var skitpigg och energisk. Men den här gången har jag mediciner som hindrar det och jag har behövt använda dom en gång den här sommaren. Och det känns ju tryggt, jag kan själv kontrollera mitt humör.
De senaste tre till fyra månaderna har varit dom stabilaste hittils  även om jag känt att det har varit lite mycket ibland i skolan och i det sociala livet. Men det har gått bra, jag har träffat en sköterska på sjukhuset regelbundet och det har gjort mycket. Jag behöver det.

Nu ska jag nog försöka bege mig ut en stund även om jag inte har så stor lust. Kanske ska ringa syrran...?

Så här i semester tider är det härligt att göra sig en drink mitt i veckan... eller i början av den. =) Investerade i en Bacardi vattenmelon sist jag jobbade på båten och vilka grymma drinkar man kan göra på den! Här är den senaste...

Träffade min mamma i helgen då vi strosade runt i Kista galleria. Hittade en Mexx klänning som jag vill ha men som ev ligger över min budget som student. Men den är så fiiin... skulle vara perfekt o ha i sommar vid finare tillställningar tex. Skulle den kostat hälften av dett den kostar så hade jag slagit till direkt. Åh, ångset... Men om nån skulle vilja ge mig den i födelsedags present så ser den ut så här.  =)

För er som känner mig riktigt väl har jag varit en person som kämpat mot sina inre demoner länge nu. Jag kommer förmodligen att att fortsätta göra det men förhoppningsvis inte i lika stor utstäckning nu när jag känner att jag fått hjälp. Jag är så tacksam att min syster gjorde så att jag fick hjälp, jag är så tacksam för den förståelsen som min familj men framförallt mina vänner har för mig som person. En vän kan ju bara säga upp vänskapen och säga att "nu har jag fått nog, jag orkar inte", men det kan inte familjen direkt. Tro mig, jag har försökt.
Ni vänner som orkar lyssna, jag beundrar er, för det jag får för mig kan ibland vara skruvat och helt obegripligt. Min största uppgift (förutom att fullfölja min utbildning) är ju att ta itu med det här och ta reda på vad de grundar sig i.
Jag har kommit på att mycket beror på att jag har en sån otrolig prestationsångenst. Kan jag inte göra det bäst vill jag inte göra det överhuvudtaget. Och det här är inget jag kommit på nu på senare år utan redan på mellanstadiet hade jag svårt att göra ett lite större arbete. Jag har minne av att jag, min mamma och min lärare satt och diskuterade varför jag inte gjorde ett arbetet om katten (mitt favorit djur) och jag kommer ihåg vilken ångest jag kände. Jag kommer t.o.m ihåg vilket rum vi satt i rektorsexpeditionen. Vad jag inte minns var om jag nånsin gjorde nåt arbete eller inte. Troligen inte. Efter det har jag aldrig nånsin gjort klart en uppsats. Fick ett IG i specialarbetet jag skulle göra  på gymnasiet och i högstadiet gjorde vi ett par uppsatser i SO som jag aldrig gjorde.
Så här har det varit länge, jag hatar göra saker halvdant. Ska det göras ska det göra ordenkligt, så är det bara. Är jag inte bäst så tänker jag inte nöja mig att vara tvåa. Vet jag det så låter jag det hellre va. Därför kan jag verka väldigt lat, för att slippa få ångest.

Jag är tacksam för alla er, mina vänner och familj, att ni finns i mitt liv. Ni som orkat stå ut med mig så länge som ni gjort, även om ni bor över 400 km här ifrån och bara hörs via msn eller bor i min hemort eller bor 10 min med bussen.

Tack för att ni finns.

Som många av mina vänner vet så har jag mått ganska så dåligt ett tag nu och i tisdags rann bägaren över.

Jag bröt ihop efter att ha chattat med min syster.
Åkte akut till Jourmottagningen på Huddinge sjukhus där dom bedömde att jag skulle bli inlagd på den slutna psyk avdelningen. Där var jag i två nätter utan att  jag fick gå ut. Efter samtal med läkare och överläkare har jag äntligen fått reda på vad jag lider av.


Jag lider av något som heter Bipolär sjukdom. Så här förklarar en sida på vad det är:

Vad är manodepressiv/bipolär sjukdom?

Manodepressiv sjukdom eller bipolär sjukdom vilket är ett modernare namn på sjukdomen och den term som alltmer börjar användas av läkare och patienter, innebär ett spektrum av olika tillstånd. Ordet bipolär är sammansatt och betyder "tvåpolig". Detta innebär att man vid sjukdomen upplever både faser av den maniska och den depressiva delen av spektrat. Detta i kontrast till den unipolära formen, då man endast drabbas av depressioner.

Den bipolära sjukdomen uppträder i många olika former, men kan enklast beskrivas med utgångspunkt från den klassiskt manodepressiva bilden d.v.s. med både manier och depressioner som ingår vilka beskrivs något senare.


Det känns som en jättesten har lättat från mitt bröst, nu vet jag hur jag ska göra.


Med dom orden

Var på hötorget  för nån vecka sen och fann den här rosen. Tyckte den hade en vacker, lite ovanlig färg för att vara en ros.
Slutade med att jag köpte dom fyra rosorna som var kvar.

Tillägnar denna ros till Pavorotti. Ännu en kulturskatt som lämnat oss. Mina tankar går till hans familj denna dag.

För en vecka sen messade min pojkvän att jag hade fått post från skolan, den enda skolan, jag sökte till i maj. När jag såg det ringde jag honom och bad honom öppna det fort som faaan. Kunde ju inte vänta tills jag kom hem härom dagen så han fick öppna det.

Jag kom in.

Jag kom in. Av de 32 elever de tog in per år så kom jag in. Så nu är det dag att börja tänka på hur min nya skolväska ska se ut.
Samtidigt som jag ser fram emot det så är jag lite rädd hur det kommer bli. Jag bor ju inte hemma längre och måste ju betala för mina egna utgifter . Så där kommer frågan om jag ska ta studie lån eller inte, har inte direkt några föräldrar som sparat till mig eller likande så dom kan jag inte vända mig till beträffande pengar. Men jag har ändå en känsla över att det kommer lösa det, jag tänker fanmej skaffa mig en utbildning. Jag är bara lite orad hur resan till min examen kommer att se ut. Med optimism kommer man långt.

Så ni som söker personal till era tryckerier, tveka inte att kontakta mig om ett och half år. Då kommer jag vara utbildad inom Industriell Grafisk Tryckprocess. Jag kommer att vara en kvalifiserad tryckoperatör.

Det du.

Nu har jag varit på den här finlansbåten (eller som finnarna kallar den, sverigebåten) i tio dagar. Nu får jag äntligen gå av. Har varit helt okej förutom att jag jobbat tre pass mellan kl 6.30 till 22.30 så det har blivit en hel del långa dagar. Jag har försökt vara lite social genom att kolla på film med några eller spela poker men det hänt bara två ggr. Det mesta jag har gjort är att jobba, äta och sova. Jag som hade tänkt och måla, skriva en massa här i bloggen, i den egna dagboken, har hunnit i och för sig läsa en bok, men träna har jag inte ens orkat med. Var inte riktigt beredd på att det skulle vara så här mycket.
Drömde nå sjukt mellan mitt morgon pass och lunchpass idag. Drömde att jag vart skjuten och när jag sen ville att folk skulle hjälpa mig så sa de "Nä med det där är väl ingenting, den gick ju inte ens igenom". Slutade med att jag själv ringde 112 eftersom ingen ville hjälpa mig. Helt sjukt...

Har sovit i en passagerarhytt i en vecka ungefär, utan fönster och tv (tv har alla personalhytter) och det har ju gått bra. Har inte kollat på tv sen jag bytte till den. Vart dock väckt här om natten kl 4 av en full passagerare som hade gått fel. Han skulle promt in och kolla på hytten men jag sa att har har helt garanterat tagit fel hytt. Trots det så kom har fem minuter senare igen. Händer det mig igen kommer jag vilja byta till en personalhytt för där finns inga fulla passagerare.

Om en timme är jag framme, ska fixa ett par grejer innan jag går av så jag ska nog börja röra mig.

Ta hand om er!

Nu sitter jag hemma hos min mamma och min bror. Kom hit igår för jag hade tänkt träffa lite kompisar och såklart mamma och Henrik. Vaknade dock idag med ryggont och ont i helsen. Jag vill inte bli sjuk inför mitt första pass på Silja båten!

Som ni säkert vet så ska jag jobba på kryssningsfartyget Silja Festival i sommar vilket jag verligen ser fram emot. Inte så mycket för själva jobbets skulle utan mest för att jag ska få prata finska och komma bort lite. Det kommer inte finnas nån stress över att man inte hunnit klart saker o ting i tid, över att fullbokade helger med middagar eller nåt annat som fyller min vardag. Det enda jag kommer göra där på båten är att jobba och sen bara var mig själv för en stund. Sen hoppas jag på att jag ska börja träna för jag har hört att det finns ett gym på båten...
Så förhoppningsvis så kommer jag vara i någorlunda trim efter tiden på båten. Då kanske jag äntligen kan känna att jag är så snygg som jag kan vara. Tyvärr spelar mitt yttre en roll för mig eftersom jag ändå är ganska intresserad av kläder och allt vad som kommer med det, skor, väskor, accesoarer... Det har väl mycket att göra med mitt intresse för konst, både min egen och andras. Och kan vara snygg och begåvad så kan väl inte folk vara elaka mot en...?

Jag har kommit underfund med att jag faktiskt är en begåvad kvinna. Och ta inte detta som skryt. Jag förstår varför man inte får vara stolt över sig själv som människa i det här landet? Jag var duktig i skolan (och kommer kanske bli det i höst också), jag var ganska duktig som drillflicka, jag är en bra dotter så vitt jag vet, en bra syster, duktig på att måla och pyssla, en älskvärd flickvän och en ödmjuk och förstående människa. Sen så anser jag mig på att vara jävligt bra i andra saker men som jag inte tänker nämna här... Vi har ju alla våra bra och dåliga sidor. Jag är jättedålig på att hålla kontakten, har aldrig skrivit en uppsats i hela mitt liv, kan verka lite sjuk i huvudet, dålig på att plocka undan efter mig själv... den listan kan bli lång nu inser jag. Vill inte berätta allt jag är dålig på. Jag vill och behöver känna att jag är värd att leva på denna jord och ev hjälpa andra människor med medel jag kan. Har faktsikt känt i flera år att jag har ett syfte att hjälpa folk, jag vet inte bara hur.

Träffade Linnea igår, vi kom in på ämnet döden, att planera inför sin död. Kom bara tänka på det precis när jag skrev det förra stycket, hur min familj och vänner kommer att minnas mig den dagen jag inte längre finns kvar i den här världen? Kommer dom att minnas de positiva sakerna som jag skrev nyss? eller kommer jag mest bli ihågkommen som en jävligt tankspridd typ? Det kan man fråga sig... och det är inget jag vill tänka på nu. Den dagen den sorgen.
Jag har iaf i huvudet planerat hur jag skulle vilja att min begravning skulle vara, med musik, vad jag skulle vilja berätta för omvärlden om mig, vad jag skulle vilja att folk hade på sig, lite grann vad som skulles bjudas till mat, men framförallt hur jag skulle att min kropp skulle disponeras efter min död. Känns som det kommer att vara ett helt annat inlägg eller så kommer jag skriva ner det som Min Sista Vilja i min dagbok. Vi får se vad jag känner för. Men bara så att ni vet så är musik bland det viktigaste i mitt liv, den har hjälp mig i många sorger och det vill jag att ni ska respektera. Både som levande och död.

Åh, vad tungt ämne jag var tvungen att skriva om... *andas in ett djup andetag* Tror det får räcka för idag, innan jag snurrar in på mina ännu mörkare känslor.

Ta hand om er så länge


P.s. Skriv gärna nån kommentar, var inte rädda. Vill gärna ha lite feedback... d.S.

Nu är klockan 03.25 och jag har sovit kanske två timmar i natt. Tror att det är den enda sömnen jag kommer få i natt, tyvärr. Så här här det varit nu i en vecka, jag sover bara några enstaka timmar per natt.

Jag vet varför det är så. Av någon andledning så började jag tänka på, för en vecka sen ungefär, på sånt som jag har haft problem med i jag vet inte hur länge och nu börjar det komma i kapp mig. Mycket har med att jag inte har tagit itu med mina känslor och tankar beträffande min barndom, speciellt min pappa, men så det har tillkommit saker som jag bara lagt locket på och tänkt att jag tar itu med det där när jag tid. Nu är det så mycket grejer att min kropp inte vill sova ordenkligt innan jag tagit itu med dom här jobbiga sakerna.

Därför tog jag beslutet igår att ta tag i det här. Jag ringde ett nummer jag fick av en psykolog jag var hos en gång förra hösten. Numret gick till nån jour mottagning på Huddinge psyk och bara vällde ur mig mina problem på Bibbi som svarade i andra ändan. Det kändes bra men av någon andledning så skämdes jag för att la över mina problem på henne. Jag vet att det är hennes jobb att lyssna på idioter som mig men ändå skämdes jag. Varför vet jag inte.
Hon Bibbi sa iaf att minnet försämras av stress och jag kan lungt påstå att jag är en stressad människa just nu. Det enda jag vill är att sova men min kropp vill annorlunda för att mitt psyke inte tillåter det.

Så inte nog med att jag är trött, förvirrad, vilsen och allmänt beng just nu så kommer jag inte ihåg grejer och det  är det som gör mig mest irriterad av allt. Jag vet inte hur man ska göra vissa saker som egentligen är helt vardagliga men som jag glömt bort just nu. Och att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag hatar när folk frågar varför när jag inte vet. "Men det borde du veta". Jag vet att jag borde men just nu så gör jag inte det och det har många svårt att förstå känns det som. Jag hatar folk som inte ens kan FÖRSÖKA förstå utan måste ha ett varför. Varför måste du ha svar på alla dina jävla frågor? För att du ska må bra? Men jag då? Ska inte jag få må bra? Jag vet att det är av den andledningen jag vill ha svar, för att jag vill må bra, för att jag vill veta vad jag ska göra här näst. Tror inte att jag är mindre frustrerad för att jag sitter inne med all svar men inte kommer åt dom. Det är som att mormor lägger in pengar på ett konto när man var liten men som jag inte har åtkomlighet förrens jag är 18. Så känns det just nu men pengarna repensenterar mina känslor.

Det som är mest synd är jag har glömt bort mycket av vem jag var, vad jag tyckte om att göra förut, vad som gjorde mig lycklig. För nu är jag inte speciellt lycklig. Och det är det enda jag vill vara i mitt liv... lycklig. Allt känns så mycket enklare då. När man är lycklig... Jag vet inte hur jag ska bli lycklig igen eftersom jag inte kommer ihåg hur man gör.

Snart kommer min pojkvän hem efter ett par dagar i Norge (som jag i övrigt inte är speciellt förtjust i, det vet jag ;)) så jag ska försöka sova lite.
Jag vill att du som läst detta gärna skriver en kommentar, bara så att jag vet vem som läst eftersom detta är något väldigt personligt och jag vill gärna veta vem jag berättar allt detta för.

Ta hand om er så länge.