minnastar

Jag har på senare tid haft två vänner som försökt ta livet av sig. Den ena fick hjälp i tid och togs in på sjukhus förvidare hjälp medans den andra tyärr lyckades.

För snart en månad sen fick jag att se min vän Karin skrivit på sin profil i facebook och jag klickade in ivrigt för att se vad hon har för sig. Tyvärr var det en dödannons som dök upp, Karins dödsannons. Någon i hennes familj hade fått tillgång till hennes konto för att kunna meddela vad som hänt.
Jag började hejdlöst gråta och kände att för jag den stunden tappade fotfästet helt. Sms:ade min sambo som sen ringde och ville försäkra att jag skulle klara av att vara ensam den dan. Jag tog beslutet att träffa kompisen jag hade planerat träffa för inte bli galen hemma. Komma ut och se att människor faktiskt lever.

Dom här två händelserna har påverkat mig så mycket på ett sätt jag aldrig känt förut. Jag har varit arg, irriterad, frustrerad, kort och nästan lite elak, nåt jag nästan aldrig är om jag inte sjuk. Men jag är inte sjuk, det vet jag för det känner jag så tydligt. Det här är nåt annat. Jag går runt med en klump i halsen och jag känner att det gör ont i mig. Är det sorg jag känner? För när min mormor gick bort vart jag manisk men det kände jag och kunde få det under kontroll, det här lever sitt eget liv i mig. Jag har varit så arg när nåt inte gått min väg, jag har varit så arg att jag inte gör det jag lovat mig att göra, sen är jag bara helt enkelt arg och frustrerad
Nåt som stört mig är att dessa två personer har nåt med bipoläriteten att göra. Hon som hamna på sjukhus är inte bipolär utan blivit fel diagnostiserad, men vi träffades på KBTn där hon var i samma grupp som jag och Karin var bipolär. Det har stört mig asmycket. Kanske är de det jag är så arg på att det här som nu känns som nåt virus ska jag leva resten av mitt liv med, tar liv. Jag som kommit så långt i mitt tillfrisknande så händer det här oväntade... Jag som börjat få ordning på mitt liv vilket jag visste skulle ta tid. Men det här är kanske nåt att lära sig av, jag visste väl att min tillvara var lite för bra för att vara sann. Även om jag inte har ett jobb just nu som ger mig enorm ångest så kan jag kontrollera den ångensten emmellanåt. Annars har livet känt ganska behagligt, jag har accepterat att jag inte kan få allt perfekt och hittat ett lugn i det. Samtidigt som jag försöker sträva efter en bättre tillvaro.

Men allt är väl mer eller mindre trasigt, vi bara skyddar det ifrån andra att se. Men eftersom vi så sällan ser att man kan vara trasig, man pratar gärna om när man var det, så tror vi alla vi alla är hela. I alla fall utåt sett.
Jag är långt ifrån hel, men det har jag vetat länge, men jag har på senare tid känt mig näst intill det och det har känt så bra. Nåt hände och påminde at jag inte är så hel som jag tror, som ett bakslag.
Nu har jag skaffat hjälp för det här, jag klarar inte av att hantera det här själv. Lära mig att ingen är hel...