Jag är så tacksam...
För er som känner mig riktigt väl har jag varit en person som kämpat mot sina inre demoner länge nu. Jag kommer förmodligen att att fortsätta göra det men förhoppningsvis inte i lika stor utstäckning nu när jag känner att jag fått hjälp. Jag är så tacksam att min syster gjorde så att jag fick hjälp, jag är så tacksam för den förståelsen som min familj men framförallt mina vänner har för mig som person. En vän kan ju bara säga upp vänskapen och säga att "nu har jag fått nog, jag orkar inte", men det kan inte familjen direkt. Tro mig, jag har försökt.
Ni vänner som orkar lyssna, jag beundrar er, för det jag får för mig kan ibland vara skruvat och helt obegripligt. Min största uppgift (förutom att fullfölja min utbildning) är ju att ta itu med det här och ta reda på vad de grundar sig i.
Jag har kommit på att mycket beror på att jag har en sån otrolig prestationsångenst. Kan jag inte göra det bäst vill jag inte göra det överhuvudtaget. Och det här är inget jag kommit på nu på senare år utan redan på mellanstadiet hade jag svårt att göra ett lite större arbete. Jag har minne av att jag, min mamma och min lärare satt och diskuterade varför jag inte gjorde ett arbetet om katten (mitt favorit djur) och jag kommer ihåg vilken ångest jag kände. Jag kommer t.o.m ihåg vilket rum vi satt i rektorsexpeditionen. Vad jag inte minns var om jag nånsin gjorde nåt arbete eller inte. Troligen inte. Efter det har jag aldrig nånsin gjort klart en uppsats. Fick ett IG i specialarbetet jag skulle göra på gymnasiet och i högstadiet gjorde vi ett par uppsatser i SO som jag aldrig gjorde.
Så här har det varit länge, jag hatar göra saker halvdant. Ska det göras ska det göra ordenkligt, så är det bara. Är jag inte bäst så tänker jag inte nöja mig att vara tvåa. Vet jag det så låter jag det hellre va. Därför kan jag verka väldigt lat, för att slippa få ångest.
Jag är tacksam för alla er, mina vänner och familj, att ni finns i mitt liv. Ni som orkat stå ut med mig så länge som ni gjort, även om ni bor över 400 km här ifrån och bara hörs via msn eller bor i min hemort eller bor 10 min med bussen.
Tack för att ni finns.
Ni vänner som orkar lyssna, jag beundrar er, för det jag får för mig kan ibland vara skruvat och helt obegripligt. Min största uppgift (förutom att fullfölja min utbildning) är ju att ta itu med det här och ta reda på vad de grundar sig i.
Jag har kommit på att mycket beror på att jag har en sån otrolig prestationsångenst. Kan jag inte göra det bäst vill jag inte göra det överhuvudtaget. Och det här är inget jag kommit på nu på senare år utan redan på mellanstadiet hade jag svårt att göra ett lite större arbete. Jag har minne av att jag, min mamma och min lärare satt och diskuterade varför jag inte gjorde ett arbetet om katten (mitt favorit djur) och jag kommer ihåg vilken ångest jag kände. Jag kommer t.o.m ihåg vilket rum vi satt i rektorsexpeditionen. Vad jag inte minns var om jag nånsin gjorde nåt arbete eller inte. Troligen inte. Efter det har jag aldrig nånsin gjort klart en uppsats. Fick ett IG i specialarbetet jag skulle göra på gymnasiet och i högstadiet gjorde vi ett par uppsatser i SO som jag aldrig gjorde.
Så här har det varit länge, jag hatar göra saker halvdant. Ska det göras ska det göra ordenkligt, så är det bara. Är jag inte bäst så tänker jag inte nöja mig att vara tvåa. Vet jag det så låter jag det hellre va. Därför kan jag verka väldigt lat, för att slippa få ångest.
Jag är tacksam för alla er, mina vänner och familj, att ni finns i mitt liv. Ni som orkat stå ut med mig så länge som ni gjort, även om ni bor över 400 km här ifrån och bara hörs via msn eller bor i min hemort eller bor 10 min med bussen.
Tack för att ni finns.
Kommentarer
Postat av: Marlene
Tack för att DU finns gumman
Puss o Kram
Trackback
