minnastar

Nu är klockan 03.25 och jag har sovit kanske två timmar i natt. Tror att det är den enda sömnen jag kommer få i natt, tyvärr. Så här här det varit nu i en vecka, jag sover bara några enstaka timmar per natt.

Jag vet varför det är så. Av någon andledning så började jag tänka på, för en vecka sen ungefär, på sånt som jag har haft problem med i jag vet inte hur länge och nu börjar det komma i kapp mig. Mycket har med att jag inte har tagit itu med mina känslor och tankar beträffande min barndom, speciellt min pappa, men så det har tillkommit saker som jag bara lagt locket på och tänkt att jag tar itu med det där när jag tid. Nu är det så mycket grejer att min kropp inte vill sova ordenkligt innan jag tagit itu med dom här jobbiga sakerna.

Därför tog jag beslutet igår att ta tag i det här. Jag ringde ett nummer jag fick av en psykolog jag var hos en gång förra hösten. Numret gick till nån jour mottagning på Huddinge psyk och bara vällde ur mig mina problem på Bibbi som svarade i andra ändan. Det kändes bra men av någon andledning så skämdes jag för att la över mina problem på henne. Jag vet att det är hennes jobb att lyssna på idioter som mig men ändå skämdes jag. Varför vet jag inte.
Hon Bibbi sa iaf att minnet försämras av stress och jag kan lungt påstå att jag är en stressad människa just nu. Det enda jag vill är att sova men min kropp vill annorlunda för att mitt psyke inte tillåter det.

Så inte nog med att jag är trött, förvirrad, vilsen och allmänt beng just nu så kommer jag inte ihåg grejer och det  är det som gör mig mest irriterad av allt. Jag vet inte hur man ska göra vissa saker som egentligen är helt vardagliga men som jag glömt bort just nu. Och att jag inte vet varför jag är som jag är. Jag hatar när folk frågar varför när jag inte vet. "Men det borde du veta". Jag vet att jag borde men just nu så gör jag inte det och det har många svårt att förstå känns det som. Jag hatar folk som inte ens kan FÖRSÖKA förstå utan måste ha ett varför. Varför måste du ha svar på alla dina jävla frågor? För att du ska må bra? Men jag då? Ska inte jag få må bra? Jag vet att det är av den andledningen jag vill ha svar, för att jag vill må bra, för att jag vill veta vad jag ska göra här näst. Tror inte att jag är mindre frustrerad för att jag sitter inne med all svar men inte kommer åt dom. Det är som att mormor lägger in pengar på ett konto när man var liten men som jag inte har åtkomlighet förrens jag är 18. Så känns det just nu men pengarna repensenterar mina känslor.

Det som är mest synd är jag har glömt bort mycket av vem jag var, vad jag tyckte om att göra förut, vad som gjorde mig lycklig. För nu är jag inte speciellt lycklig. Och det är det enda jag vill vara i mitt liv... lycklig. Allt känns så mycket enklare då. När man är lycklig... Jag vet inte hur jag ska bli lycklig igen eftersom jag inte kommer ihåg hur man gör.

Snart kommer min pojkvän hem efter ett par dagar i Norge (som jag i övrigt inte är speciellt förtjust i, det vet jag ;)) så jag ska försöka sova lite.
Jag vill att du som läst detta gärna skriver en kommentar, bara så att jag vet vem som läst eftersom detta är något väldigt personligt och jag vill gärna veta vem jag berättar allt detta för.

Ta hand om er så länge.